Sista inlägget från Kiribati! Last comment from Kiribati!

Adjö och Tiabo Kiribati!

Goodbye and Tiabo Kiribati!

Kiribati är en spännande plats att komma till och väldigt annorlunda andra nationer vi besökt i regionen. Vi har lärt oss att livet på en atoll är hårt för dem som bor här; lite mark att odla, nästan inget regn, vattentillgången är därför dålig. Klimatet har inga egentliga årstider och temperaturen ligger ständigt runt 30 grader. Här är gott om fisk men ont om grönsaker och frukt. Södra Tarawa är kraftigt överbefolkat och det finns mycket nedskräpning, speciellt i den västligaste delen, Betio. De flesta människor bor mycket enkelt i tradionella hyddor utan att kunna ha något större privatliv, men det finns också mer moderna hus. Många hus är byggda av plywoodskivor och korrugerad plåt. På många ställen ser man också jättestora gemensamhetshyddor där bymöten sker, en s.k. maneaba, en viktig del av kulturen.

Norra Tarawa är helt annorlunda, orört och oförstört. Där är mycket tyst och att få bo som vi gjorde var nog kulmen på alla våra resor. Där fanns inte heller några affärer så det var tur att maten ingick i priset.

På Kiribati finns praktiskt taget inga turister, vi har bara sett en familj vid ett tillfälle. Det är nog tur det för naturen klarar inte av mer här. Man bländas av den enorma lagunen, cirka 2x3 mil stor och man fascineras av vyerna på alla vackra stränder, det är precis som den romantiska bilden av Söderhavet. Människorna är väldigt vänliga men mer tillbakadragna, vi tror dom tycker det är konstigt att vi kommit hit utan att vara volontär eller missionär, dessutom pratas inte engelska i den utsträckningen man är van att möta. Men allt löser sig på något sätt. Ett bra exempel var när vi i tre dagar letat efter den amerikanska minnesstenen i Betio. Till slut hittade vi en äldre man som förstod vad vi menade men då han inte kunde engelska följde han oss en halv kilometer i motsatt riktning än dit han själv skulle. Barnen är nyfikna och glada och finns överallt. Alla leksaker de tycker sig behöva tillverkar de själv av naturens material eller saker som andra slängt. Deras uppfinningsrikedom är imponerande.

Södra Tarawa trafikeras av en mängd minibussar som går varannan minut, det är bara att kliva på och låta konduktören placera en. Chauffören vräker oftast ut en kraftig blandning av reagee, disco, lokal musik eller country från sina egna CD-skivor. Ofta är körstilen inspirerad av musikstilen och ibland går det rysligt fort. Det kan bli ganska trångt men alla i bussen hjälps åt för att det ska fungera. Själva har vi aldrig åkt så mycket buss men det blev faktiskt ett av våra vardagsnöjen. Som tidigare nämnt i bloggen stod slaget om Tarawa här 1943. På flera ställen finns rester från andra världskriget och några minnesmonument. Hade vi varit dykare skulle man säker upptäcka en mängd andra intressanta saker.

Vi tyckte mycket om Kiribati och människorna där. Den underbara söderhavsandan och gästfriheten man upplever här, kan man troligen inte hitta någon annanstans. Upplevelserna kommer vi länge att leva på och det kan behövas eftersom det just nu ser ut som det blir först år 2012 som vi återkommer till Stilla Havet. Tiabo! (Farväl)

Hotellets Maneaba.

Our hotels meetinghut.